Tokyo, Japan - 2014

Tokyo Tower

Våren 2013 var jag på tjänsteresa i Tokyo  Japan. Jag hade sen tidigare haft kontakt med Kazuhiro Minato. Kaz, som han själv kallar sig, säljer linkontrollprylar via sin hemsida. En ny motor var på inköpslistan och min tanke var att spara in eventuell tull och moms. Därför undrade jag om han kunde skicka till mitt hotell. Inga problem svarade han - "Jag kommer till hotellet, lämnar paketet och så kan vi äta middag tillsammans". Det blev en lång middag med mycket att diskutera. Förutom att Kaz säljer linkontrollprylar har han också haft många framskjutna VM-placeringar i F2B. 2013 vann han priset för bäst byggda modell på US Nats.

I januari 2014 var det dags för en ny resa till Tokyo. Denna gången två veckor med en ledig helg. Kaz erbjöd sig att visa mig runt i Tokyo på lördagen och jag skulle vara med i en tävling på söndagen. Han höll på att bygga en modell till mig!!

5:00, söndag morgon, tog jag tåget till Shiki i utkanten av Tokyo. Där plockade Kaz upp mig med sin bil och vi körde ca 10 mil till Chichibu, Saitama.

Platsen var en bit upp i bergen med alplika serpentinvägar innan vi kom fram till tävlingsplatsen. Vädret under veckan hade varit väldigt behagligt med sol och svaga vindar. Temperaturen låg mellan 5-12 grader, lite kallare på natten. Söndagen var blåsig och tävlingsplatsen låg i en gryta med träd på toppen av kanterna. Inte det bästa stället för modellflyg en blåsig dag. Ska man dessutom flyga någon annans modell blir man lite smått nervös.

Två testflygningar innan tävlingsstart, mest för justering av neutralläge på handtaget. Det blev inte så många manövrar. Det blåste (kändes det som) från alla håll.

Deltagare

Totalt var vi tio deltagare. I Japan finns ca 300-400 linflygare. Merparten flyger F2B.

Tävling gick ut på att starta från en hangarramp.Därefter utföra ett antal manövrar:

  • Planflykt
  • Dubbel vingover
  • 3 invändiga loopingar
  • Ryggflygning
  • 3 utvändiga loopingar
  • 2 liggande åttor
  • 2 stående åttor
  • 2 överliggande åttor

Slutmomentet var att landa på rampen.

Landningen gav ganska mycket poäng, speciellt om man lyckades stanna kvar på rampen.

Första startande kraschade i överliggande åttan. Kände att nervositeten ökade en smula. Jag var tredje startande. Starten gick bra och planflygningen var inga problem. Nu var det dags för vingover. Jag kände att nu var det dags att visa vad jag gick för. Det kändes som om jag flög min egen modell. Skillnaden är att min vänder betydligt snävare. Upp i vingovern och nu skulle jag göra en skarp uttagning på 1.5 m höjd. Kunde bara sluta på på två sätt. Krasch eller succé. Det blev krasch. Pinsamt. Som tur var bara en bit av kabinhuven bortsliten, men ändå....

IMGP0765.JPG

Resten av flygningarna i första omgången gick utan missöden även om det var nära många gånger i den besvärliga vinden. Stämningen bland deltagarna var på topp med många glada tillrop när piloterna hade fullt upp med att undvika missöden.

Andra omgången klarade jag ut att krascha. Dock glömde jag liggande åttan och fick avbryta åttan över huvudet. Fick lite linslack i sista bunten och kände att det var bäst att avbryta. Ville inte riskera total katastrof. Landningen gav inte många poäng. Flera meter från rampen.

Efter två omgångar fick de fem bästa en flygning till.

Jag fick en sista plats. Inte så mycket att bry sig om. Det var en trevlig dag.

Kärrorna var alla av samma typ, Grumman Hellcat, baserad på en japansk byggsats. Motorn skulle vara japansk och storleken var begränsad till 2.5 cc. Kärrans vikt fick inte understiga 650 g. Det var alltså små och enkla kärror. Hela syftet med tävlingen var att ha kul, något som det också var.

Måndagen och resten av veckan var det återigen svag vind.

/Staffan Ekström

© SLIS 2013